Han står med ryggen mot henne. De breda axlarna fyller ut en vit skjorta som är lätt uppknäppt framtill med ärmar uppkavlade förbi armbågarna. Han har händerna under ljummet diskvatten och lyfter metodiskt upp och ned stora tallrikar och olika stora glas. Hon sitter uppe på bordet de alla släpat upp för den smala trappuppgången. Det hade krävts åtta personer för att orkestrera flytten och minst tre för att få in köksmöblerna. Det vänstra hörnet av träskivan bär märken efter dörrkarmar och lite för entusiastiska bärare, en bit av det betsade träet nu borta för evigt.
Hennes bleka sommarben dinglar barfota över linoleumgolvet och hon nynnar tyst med sången som spelas på radion de ställt i fönsterkarmen. Hennes blick är fäst vid hans nacke. Fäst vid det svarta håret. Vid lockarna som format sig likt snäckskal och kittlar honom i nacken.
”Du skrämmer mig”, får hon fram tillslut, hennes röst knappt mer än en viskning.
Han stannar inte upp. Händerna sköljer noggrant av den sista tallriken, torkar av sig på den rutiga kökshandduken och dyker ned i byxfickor innan han vänder sig om. Han lutar sig mot köksbänken och tittar tyst på henne. Hans blick är blå och fokuserad. De tjocka ögonbrynen lätt neddragna och de mörka läpparna lätt hopsnörda. Hon ser spänningen i hans axlar, den medvetet avslappnade lutningen i hans rygg.
”Jag vet”, svarar han efter ett tag. Det hänger en tyst suck efter hans ord och den fastnar i hennes hals likt ett dörrstopp.
Hon håller hans blick i några långsamma sekunder innan hon är tvungen att släppa den. Hon låter sina ögon falla till sina fräkniga knän, till de brokiga kylskåpsmagneterna, till den halvöppna köksdörren. Från vardagsrummet hörs spretiga samtal, gälla skratt och det dämpade ljudet av en film ingen tittar på.
”Jag vet”, säger han igen och hennes blick sugs tillbaka till hans likt regn som faller till marken.
Den utdragna tystnaden känns ovan mellan dem. Tung. Den känns kletig mot hennes överarmar, som överhettad luft och hon hoppar ned från bordet. Låter sina fötter möta uppvärmt linoleum. Hon håller hans blick och ser den mörkna en nyans när hon närmar sig. Känner sitt hjärta slå. Bara fötter dansar över golvet mot honom. Hans grepp om köksbänken hårdnar. När hon svänger av för att ställa ett av fönstren på glänt hör hon hans utandning eka. Hon ryser till fast det ännu inte hunnit bli kallt.
”Skynda, det börjar snart! ”
Ingen av dem registrerar vem som ropar men deras minuter är slut. Hans axlar sänks, hennes fötter stannar upp. Ett steg. Tre steg. Fem steg. Hans bröstkorg pressar het mot hennes rygg, hans hand klättrar runt hennes högra höft. En utandning smeker längs hennes öra och hon biter sig hårt i läppen för att inte vända sig om. Hon lägger sin hand över hans och flätar samman deras fingrar.
”Kom.”
Han följer efter henne när hon drar dem ut från köket. Tv:n sprakar framför dem. Någon pratar men hon hör dem inte. Hon försöker stänga ute pulsen som dunkar i hennes öron i utbyte mot att memorera känslan av hans fingertoppar mot bar hud. Kvällen är långt ifrån över.
Andas, andas men det är för varmt.
Ord i annan ordning 3 kommentarerHan står med ryggen mot henne. De breda axlarna fyller ut en vit skjorta som är lätt uppknäppt framtill med ärmar uppkavlade förbi armbågarna. Han har händerna under ljummet diskvatten och lyfter metodiskt upp och ned stora tallrikar och olika stora glas. Hon sitter uppe på bordet de alla släpat upp för den smala trappuppgången. Det hade krävts åtta personer för att orkestrera flytten och minst tre för att få in köksmöblerna. Det vänstra hörnet av träskivan bär märken efter dörrkarmar och lite för entusiastiska bärare, en bit av det betsade träet nu borta för evigt.
Hennes bleka sommarben dinglar barfota över linoleumgolvet och hon nynnar tyst med sången som spelas på radion de ställt i fönsterkarmen. Hennes blick är fäst vid hans nacke. Fäst vid det svarta håret. Vid lockarna som format sig likt snäckskal och kittlar honom i nacken.
”Du skrämmer mig”, får hon fram tillslut, hennes röst knappt mer än en viskning.
Han stannar inte upp. Händerna sköljer noggrant av den sista tallriken, torkar av sig på den rutiga kökshandduken och dyker ned i byxfickor innan han vänder sig om. Han lutar sig mot köksbänken och tittar tyst på henne. Hans blick är blå och fokuserad. De tjocka ögonbrynen lätt neddragna och de mörka läpparna lätt hopsnörda. Hon ser spänningen i hans axlar, den medvetet avslappnade lutningen i hans rygg.
”Jag vet”, svarar han efter ett tag. Det hänger en tyst suck efter hans ord och den fastnar i hennes hals likt ett dörrstopp.
Hon håller hans blick i några långsamma sekunder innan hon är tvungen att släppa den. Hon låter sina ögon falla till sina fräkniga knän, till de brokiga kylskåpsmagneterna, till den halvöppna köksdörren. Från vardagsrummet hörs spretiga samtal, gälla skratt och det dämpade ljudet av en film ingen tittar på.
”Jag vet”, säger han igen och hennes blick sugs tillbaka till hans likt regn som faller till marken.
Den utdragna tystnaden känns ovan mellan dem. Tung. Den känns kletig mot hennes överarmar, som överhettad luft och hon hoppar ned från bordet. Låter sina fötter möta uppvärmt linoleum. Hon håller hans blick och ser den mörkna en nyans när hon närmar sig. Känner sitt hjärta slå. Bara fötter dansar över golvet mot honom. Hans grepp om köksbänken hårdnar. När hon svänger av för att ställa ett av fönstren på glänt hör hon hans utandning eka. Hon ryser till fast det ännu inte hunnit bli kallt.
”Skynda, det börjar snart! ”
Ingen av dem registrerar vem som ropar men deras minuter är slut. Hans axlar sänks, hennes fötter stannar upp. Ett steg. Tre steg. Fem steg. Hans bröstkorg pressar het mot hennes rygg, hans hand klättrar runt hennes högra höft. En utandning smeker längs hennes öra och hon biter sig hårt i läppen för att inte vända sig om. Hon lägger sin hand över hans och flätar samman deras fingrar.
”Kom.”
Han följer efter henne när hon drar dem ut från köket. Tv:n sprakar framför dem. Någon pratar men hon hör dem inte. Hon försöker stänga ute pulsen som dunkar i hennes öron i utbyte mot att memorera känslan av hans fingertoppar mot bar hud. Kvällen är långt ifrån över.