”Kom”
Och så går vi.
Du möter mig i porten, jag fortfarande i randiga pyjamasbyxor och din kvarglömda mössa på huvudet. Vi går med en smärtsam halvmeter mellan oss. Femtio långa centimetrar tills du suckar, drar handen genom ditt skägg och greppar min hand i mörkret. Du öppnar munnen för att säga något. Stänger den igen. Jag drar dig vidare genom den stängda staden och vi trillar sakta ned mot vattnet.
I min vänstra ficka blinkar sms:et som klippte sönder oss. Sjutton bokstäver som sänkte ridån. Det var också skickat i mörkret. Du tycker om dramatiken av midnatt, chansen att få känna dig viktig. Det gör mig arg att jag fortfarande väntar men jag kan inte låta bli. Du gråter tyst bredvid mig, stryker hastigt bort tårarna med din fria hand. Dina steg blir långsammare och långsammare men jag vill inte höra än. Vill inte stanna än. Jag har inte tittat på dig på tjugo minuter och ända anledningen till att jag vet att du gråter är att dina snörvlingar ekar genom de tysta gatorna.
”Vi är de som inte älskar längre”, hade jag viskat och du kunde bara nicka.
Vi sätter oss tillslut nere vid hamnen. Låter fötterna dingla ned över vattnet och ser himlen ändra färg i väntan på soluppgången. Jag är fortfarande trött och arg så när du börjar prata lutar jag mitt huvud mot din axel och känner hur jag sakta somnar. Du håller mig fortfarande i handen så jag är inte orolig. Egentligen inte arg heller. Men jag borde vara det jag så övertygar mig själv att mitt hjärta darrar i ilska och inget annat.
Ingetingetingetinget.
Jag vaknar igen av en ambulans. Dess sirener spräcker hål på tystnaden och vi rycker båda till. Ditt huvud har legat lutat mot mitt och himlen är ljus nu. Tidig och lysande och du kysser mig vaken för sista gången. Vi följs åt hem igen. Du har fått lyssna på din egen röst med rätt sällskap och även om ingen av oss säger det så vet jag att det här är sista gången.
Det skulle dröja fem år innan vi sågs igen. Dina ögon blå vid midnatt men jag står i solen.
Älskling, vänta, får jag bara sitta bredvid dig?
Krönika Kommentera”Kom”
Och så går vi.
Du möter mig i porten, jag fortfarande i randiga pyjamasbyxor och din kvarglömda mössa på huvudet. Vi går med en smärtsam halvmeter mellan oss. Femtio långa centimetrar tills du suckar, drar handen genom ditt skägg och greppar min hand i mörkret. Du öppnar munnen för att säga något. Stänger den igen. Jag drar dig vidare genom den stängda staden och vi trillar sakta ned mot vattnet.
I min vänstra ficka blinkar sms:et som klippte sönder oss. Sjutton bokstäver som sänkte ridån. Det var också skickat i mörkret. Du tycker om dramatiken av midnatt, chansen att få känna dig viktig. Det gör mig arg att jag fortfarande väntar men jag kan inte låta bli. Du gråter tyst bredvid mig, stryker hastigt bort tårarna med din fria hand. Dina steg blir långsammare och långsammare men jag vill inte höra än. Vill inte stanna än. Jag har inte tittat på dig på tjugo minuter och ända anledningen till att jag vet att du gråter är att dina snörvlingar ekar genom de tysta gatorna.
”Vi är de som inte älskar längre”, hade jag viskat och du kunde bara nicka.
Vi sätter oss tillslut nere vid hamnen. Låter fötterna dingla ned över vattnet och ser himlen ändra färg i väntan på soluppgången. Jag är fortfarande trött och arg så när du börjar prata lutar jag mitt huvud mot din axel och känner hur jag sakta somnar. Du håller mig fortfarande i handen så jag är inte orolig. Egentligen inte arg heller. Men jag borde vara det jag så övertygar mig själv att mitt hjärta darrar i ilska och inget annat.
Ingetingetingetinget.
Jag vaknar igen av en ambulans. Dess sirener spräcker hål på tystnaden och vi rycker båda till. Ditt huvud har legat lutat mot mitt och himlen är ljus nu. Tidig och lysande och du kysser mig vaken för sista gången. Vi följs åt hem igen. Du har fått lyssna på din egen röst med rätt sällskap och även om ingen av oss säger det så vet jag att det här är sista gången.
Det skulle dröja fem år innan vi sågs igen. Dina ögon blå vid midnatt men jag står i solen.