Vincents lägenhet ligger tre trappor upp i ett brandgult hus på söder. Hon märker det inte förrän efteråt. Först blir de fulla på varandra. De snubblar innanför porten, andfådda och dumma med snartnunästandärdärdär. Han pressar upp henne mot spegeln i hissen, kaffedoftande fingrar inflätade i hennes rufsiga hår. Hon drar honom närmare, andas tungt mot hans nacke och låter sig själv bli dragen ut i trapphuset. Nycklar snurras runt i låset och de tumlar in. När ytterdörren slår igen med en smäll rycker han till. Vincent möter hennes blick, bröstkorgen tung.

 

Han tittar sig om i lägenheten och hon följer hans blick. Hans darrande händer gör en halvhjärtad gest omkring sig. En osäker axelryckning. Han öppnar munnen som för att säga någonting, erbjuda att visa henne runt men Sandra klättrar sina fingrar upp för hans bröstkorg och börjar knäppa upp knapparna på skjortan. Sparkar av sig skorna. Blinkar mot honom med långa fransar och ser hur hans pupiller äter upp irisen tills den knappt längre syns. Han drar sina händer ned längs med henne, pressar Sandra mot sig medan han fumlar dem båda baklänges in i lägenheten.

”Jag tror du…spillde någonting…här”, andas han medan han drar upp tröjan ur hennes kjol, låter sin högerhand bränna fingeravtryck mot hennes ländrygg och smeker henne uppåt. Hon låter sin nacke falla bakåt, rullar med ögonen, skrattar och låter ljudet gå över i en vibrerande utandning när han kysser henne upp längs halsen.

Han hade varit ett enkelt val några timmar tidigare. Mörkbruna ögon som mött hennes en hel eftermiddag igenom. Klockan hade varit en halvtimme efter stängning och hon hade låtit sig själv tro att det var hans förslag att dra hem till någon ikväll.

Jag bor en kvart härifrån, hade han viskat med läppar som smakade cappuccino. Hon hade varit tacksam för snart hade hennes blus inga fler knappar att nonchalant knäppa upp i väntan på att han skulle fatta vinken.

I hans sovrum står nu alla fönstren öppna och han sätter distraherat på en spellista medan hon låter kjolen falla till golvet. Hon går fram till honom, höjer volymen på låten så att basen sprider sig över golvet och drar ned honom bland lakanen. Vid det laget bryr han sig inte. Han skakar med henne. De är inget mer än några delade sekunder. Hon pressar dem båda samman. Blundar. Dansar över och under honom.

Precislitetilldärdärdär.

Där.

*


Efteråt, när han sover tungt och hon smugit ut ur lägenheten, märker hon att de inte ens stängde helt efter sig. Ytterdörren har åkt upp, klickat olåst som gamla dörrar ibland gör och hon stänger den med mer eftertanke än hon haft hela kvällen. Hon mår illa. Hon mår bra men hon mår illa. Kinderna spänner med midnattsleendet, tänder vita som en tandkrämsreklam, men hon mår illa.

Fan, varför i alla helveten skulle någon vilja ha mig ikväll?

Sandras hjärta slår dubbelslag när hon tar trapporna istället för hissen. Hon har skorna i handen, sätter på dem först i porten och andas in koldioxiden utanför som om hon inte vet vad luft är för något.

Vincent vilar över hennes kropp som en hinna. Hans händer fantomsmeker fortfarande tre kvarter bort och hon låter dem skala av tågresan från hennes kropp. Låter dem skala av ett skriket samtal på skånska, sex timmar mot ett dammigt SJ-fönster och femton ignorerade sms. Hon känner sig råskrapad och lycklig och hon mår så jälva illa. Nästa tunnelbana kommer om fyra minuter och hon lutar huvudet fram mellan benen hela vägen hem. 

Träffar gärna vem som helst utom mig själv

Ord i annan ordning Kommentera
 
Vincents lägenhet ligger tre trappor upp i ett brandgult hus på söder. Hon märker det inte förrän efteråt. Först blir de fulla på varandra. De snubblar innanför porten, andfådda och dumma med snartnunästandärdärdär. Han pressar upp henne mot spegeln i hissen, kaffedoftande fingrar inflätade i hennes rufsiga hår. Hon drar honom närmare, andas tungt mot hans nacke och låter sig själv bli dragen ut i trapphuset. Nycklar snurras runt i låset och de tumlar in. När ytterdörren slår igen med en smäll rycker han till. Vincent möter hennes blick, bröstkorgen tung.

 

Han tittar sig om i lägenheten och hon följer hans blick. Hans darrande händer gör en halvhjärtad gest omkring sig. En osäker axelryckning. Han öppnar munnen som för att säga någonting, erbjuda att visa henne runt men Sandra klättrar sina fingrar upp för hans bröstkorg och börjar knäppa upp knapparna på skjortan. Sparkar av sig skorna. Blinkar mot honom med långa fransar och ser hur hans pupiller äter upp irisen tills den knappt längre syns. Han drar sina händer ned längs med henne, pressar Sandra mot sig medan han fumlar dem båda baklänges in i lägenheten.

”Jag tror du…spillde någonting…här”, andas han medan han drar upp tröjan ur hennes kjol, låter sin högerhand bränna fingeravtryck mot hennes ländrygg och smeker henne uppåt. Hon låter sin nacke falla bakåt, rullar med ögonen, skrattar och låter ljudet gå över i en vibrerande utandning när han kysser henne upp längs halsen.

Han hade varit ett enkelt val några timmar tidigare. Mörkbruna ögon som mött hennes en hel eftermiddag igenom. Klockan hade varit en halvtimme efter stängning och hon hade låtit sig själv tro att det var hans förslag att dra hem till någon ikväll.

Jag bor en kvart härifrån, hade han viskat med läppar som smakade cappuccino. Hon hade varit tacksam för snart hade hennes blus inga fler knappar att nonchalant knäppa upp i väntan på att han skulle fatta vinken.

I hans sovrum står nu alla fönstren öppna och han sätter distraherat på en spellista medan hon låter kjolen falla till golvet. Hon går fram till honom, höjer volymen på låten så att basen sprider sig över golvet och drar ned honom bland lakanen. Vid det laget bryr han sig inte. Han skakar med henne. De är inget mer än några delade sekunder. Hon pressar dem båda samman. Blundar. Dansar över och under honom.

Precislitetilldärdärdär.

Där.

*


Efteråt, när han sover tungt och hon smugit ut ur lägenheten, märker hon att de inte ens stängde helt efter sig. Ytterdörren har åkt upp, klickat olåst som gamla dörrar ibland gör och hon stänger den med mer eftertanke än hon haft hela kvällen. Hon mår illa. Hon mår bra men hon mår illa. Kinderna spänner med midnattsleendet, tänder vita som en tandkrämsreklam, men hon mår illa.

Fan, varför i alla helveten skulle någon vilja ha mig ikväll?

Sandras hjärta slår dubbelslag när hon tar trapporna istället för hissen. Hon har skorna i handen, sätter på dem först i porten och andas in koldioxiden utanför som om hon inte vet vad luft är för något.

Vincent vilar över hennes kropp som en hinna. Hans händer fantomsmeker fortfarande tre kvarter bort och hon låter dem skala av tågresan från hennes kropp. Låter dem skala av ett skriket samtal på skånska, sex timmar mot ett dammigt SJ-fönster och femton ignorerade sms. Hon känner sig råskrapad och lycklig och hon mår så jälva illa. Nästa tunnelbana kommer om fyra minuter och hon lutar huvudet fram mellan benen hela vägen hem.