Du står själv på perrongen. Runtom dig fylls utrymmet av människor, som en lönnfet mans mage en lördagskväll. Luften smakar utspilld öl och klockan blir sakta kvar över nio. Skylten säger åt dig att vänta sju minuter. Du hade hoppats på tre.
Du är på väg hem. Egentligen skulle du hem till en klasskompis, sitta i en soffa och dricka stulet vin från en förälders spritskåp. Men. Inte ikväll. Inte ikväll när ditt hjärta dunkar dubbelt så snabbt bara av att sitta på bussen. Inte ikväll när du känner illamåendet fläta sina fingrar mellan dina tarmar och dra åt. Inte ikväll. Ikväll ska du hem även om du över sms hade skrivit en ursäkt som istället lät som upptagen.
Skylten blinkar nu försynt fyra minuter och du börjar dra upp hörlurarna ur fickan igen när du plötsligt hör någon ropa ditt namn. Du hinner inte överväga om du ville ha hört rätt utan vänder dig om mot ljudet av ren automatik.
”Hej!”, ropar rösten. Rösterna.
De är fem stycken. Tre du känner igen, en du aldrig sett förut och den femte. Den femte, det är hon. Hon du tänkt på hela terminen med de stora ögonen och de ännu större tankarna. Hon vars huvud ibland försiktigt lutar sig mot din axel när den späda kroppen vanligtvis gör allt annat så våldsamt.
De kommer mot dig med vingliga leenden, armarna slängda om varandra så att alla runtomkring måste flytta på sig. Du vet inte om det kommer vara din tur snart men istället så stannar de. Du får kramar, händer som brännmärker ryggen på dig när de slår sig om och ett snett leende som klättrar upp längs dina stuprörsjeans och till ditt inte-så-medvetet rufsiga hår.
De frågar vart du är på väg och du ljuger ihop någonting du glömmer bort så snart du har sagt det. Någonting som är menat att signalera att du är på väg någonstans fantastiskt. De skrattar, slänger en arm om dina axlar och med munnar smorda av alkoholen bjuder de dig med sig. Insisterar, ja nästan ber dig följa med. Du skakar på huvudet, känner strupen bränna till när du försäkrar dem om att visst skulle du vilja men du har lovat. Du är på väg någonstans och kan inte.
De lirkar med dig en stund till men sedan kommer ditt tåg. Du får några snubblande kramar innan du slinker på och sedan är de borta. Du bannar dig själv men du var tvungen. Du kunde inte säga ja. Inte när de knappt mindes vad du hette en vanlig dag. Inte när deras ögon var glansiga och dina händer darrade. Inte idag.
Du åker hem. Skriver fyra sidor i din dagbok som du sedan metodiskt river ut igen. Knycklar ihop och slänger i papperkorgen under skrivbordet. På måndag glider deras blickar över dig som vanligt. Ingen av dem frågar vad du gjort i helgen. Erbjuder inga egna historier, lånar inte ut sina skratt åt dig eller ber dig om dina.
Men.
Mellan klassrumen, en timme innan lunch när du sitter och läser i korriden, sätter sig hon bredvid dig. Hon ger dig ett litet leende, flyttar sig lite närmare och lutar sitt huvud försiktigt mot din axel.
Kanske idag.